We Know We Don't Know
Absolut Noise 22 aug 08: DON'T YOU KNOW? I could do my Gus Van Sant or my Michael Haneke. Write exactely the same post I wrote on the 20th of June 2006, just like those two directors did with Psycho and Funny Games. I wonder if at least one of you would even notice. This We know we don’t know sounds the same than the We know we don’t know I put in Absolut Noise more than two years ago. Except this is not a demo version but a track of the record We know we don’t know, the Quagmire debut album. Quagmire ? The band used to be named QGMR but they (fortunately!) switched as I wrote here, when I said this band was one of the most interesting Swedish newcomer. I’m glad they are releasing an album since I’ve been the first blog to ever mention them and has been following their “career” until now.It's a trap Aug 27th, 2008: To be completely honest, I've always kinda Quagmire (nee qgmr) to be noiserock also-rans. They've had a few good moments, but they've always paled in comparison to the acts of the 1st tier. Until now, that is -- the band's new album "We know we don't know" is far and away the best thing they've done. Less pedantic noodling, more drive ala Drive Like Jehu. "Pre-emptive retaliation" buzzes and hums along, sounding not too unlike Division of Laura Lee, 'cept that Quagmire does better on the chorus by throwing in some excellent dual-guitar melodies that push them closer to Seven Feet Four territory. Above all, I'm just happy there's still bands out there making this kind of music and doing it well. Shame that they're still the same folks doing it as back in the day, but what can you do?
MR Zaine
måndag 8 december 2008
24.Quagmire - We Know We Don't Know
Det fanns en tid då jag lyssnade mycket på Hardcore, Metal och Post-Hardcore. På den tiden fanns det något som kallades Emo-core. Det finns det förvisso även idag men man kan inte med bästa vilja i världen påstå att det är samma genre då emo idag är ett klädmode och inte en musikstil. På 90-talet var Helmet, The Jesus Lizard, Guzzard, Drive Like Jehu och Fugazi några av de bättre banden i genren men idag har de antingen lagt av eller pysslar med annan musik. 2008 finns det inte så många kul band i den hårdare skolan men det finns några undantag. Quagmire (urprungligen från Uppsala) påminner om några av de nämnda band men aggressiviteten är klart undertryckt och deras låtar är ganska minimalistiska och repetitiva. När så något mer melodiöst parti dyker upp så får det en förlösande effekt.
Dagens Skiva 2008-11-09: BASEN+HÖJDEN=ROCK Medvetet ändamål eller inte, We Know We Don’t Know bjuder på en nostalgitripp utan dess like. Gemene man skulle nämna Fireside anno 1995 som referensram, vilket i sig inte är fel. Quagmire blandar dock ytterligare influenser i smäldegeln där Drive Like Jehu är huvudsakliga ingrediensen och Steve Albinis ljudexcesser den slutliga kryddan, pricken över iet. Att det inte är några duvungar vi har att göra med står klart bara i musiken, det är gedigen indierock från första ton som ger och tar, kräver uppmärksamhet från lyssnaren. Kvaliteten är tydlig redan i första spåret I’ve Got a Gun and I’m… Afraid to Use It då ett omisskännligt sound ljuder ur högtalarna, nämligen Mathias Rask-Andersens, med ett förlutet i personliga favoriterna KVLR. Resterande medlemmar har även de annat på CV:t, bl.a. The Horror The Horror. Ett all-starband i liten skala. Musiken däremot, den är av stor skala. Titelspåret ekar av tidiga The Bear Quartet och sentida Shellac och skvallrar om hur Seven feet Four borde låtit, Light and Whistle for Attention närmar sig marginellt The Bronxs ljudbild. Albumet känns lite för anonymt för att den breda massan ska ta det till sina hjärtan, vilket antagligen aldrig varit bandets önskemål heller, och ska vi vara krassa håller skivan inte fullt ut. Vissa band är arketypen för för att släppa EP:s. Detta är ett sådant band. Mycket vatten har runnit under broarna sedan jag hörde QGMR (jo, de stavade så förut) första gången. Då, på EP:n No Language var det ett lovande band som nu har vuxit. Noiserock på väg uppåt.
Aversion online October 27th, 2008: Having released three EP's and a full-length since 1999, I believe "We Know We Don't Know" (released on CD by Groupsounds) is the sophomore full-length effort from Sweden's Quagmire, who I had unfortunately never heard prior to this. Recommended by the label for fans of Fugazi and Shellac and the like, the album's nine tracks explore an array of efficiently meshed influences: From jangly, angular alternative/indie rock riffing strewn with a really nice dash of melody and interwoven guitar textures, to pounding basslines and raw, energetic burst of punk-ish power chord rhythms. The songwriting just offers an excellent blend of frantic and relaxed atmospheres – the true quality of which doesn't fully take hold until you get about 10 minutes in and everything starts to sink in a bit deeper. I haven't encountered all that much music of this nature in recent times, but this is a great fuckin' album that really hits the spot.
QUAGMIRE We Know We Don't Know - CD Groupsounds 2008 Même en relisant la chronique de leur premier album Quiet is not loud, il a bien fallu se résoudre à se remettre le CD entre les oreilles. C'est qu'on a le temps d'en faire des choses en cinq ans ! Comme oublier totalement ce groupe, ne plus savoir à quoi ressemble cette musique sur laquelle on a posé des mots trop vagues. 2003-2008, les voilà resurgit du grand nul part où ils s'étaient caché. Le trio est devenu quatuor. Avec l'âge, ils ont arrondi les angles, ceci n'étant pas scientifiquement prouvé mais comme raccourci, c'est empiriquement pratique. L'ajout d'une deuxième guitare a relégué au second rang l'aspect foncièrement rythmique de Quagmire, brisant la ligne directe qu'ils avaient établie entre le Chicago noise et leur Suède natale. On reste désormais entre gens du nord, entre un Jr Ewing en ligne de mire et un Lack des plus convenables avant qu'ils ne décident de passer à la caisse. Quelquechose de coulé mais qui rock en même temps. Quagmire n'est toujours pas avare de mélodies mais ils ont le bon goût de rendre ça suffisamment anguleux et de ne pas en rajouter dans le sucre pour que ça passe tout seul. A cette liste toujours fastidieuse des références pour éclairer votre pauvre lanterne, on peut rajouter les Hot Snakes mais sans la petite pointe de piment qui en fait tout le sel, l'intensité poignante qui fait qu'on y retournera plus que de raison. Autant dire un gouffre mais ça reste un album plaisant, avec son lot de morceaux attachants comme I've got a gun and I'm.. afraid to use it ou I like this piss music (c'est eux qui le disent), sagement rock'n'roll, le truc antinomique qui arrive parfois et de façon incompréhensible, à passer les barrières ! Par contre, dans cinq ans, on aura encore une fois oublier à quoi ressemble leur musique. Et bien avant même... SKX (24/03/2009)
Quiet is not Loud
Counter Culture: QGMR boast something that simply has not truly caught on in American bands, originality. Yes, you can hear their influences in their music, but they are not merely trying to reproduce their heroes, they take the ball and run with it. QGMR's (formerly known as Quagmire) debut album, Quiet is not Loud, is a work of art and is sure to strike a chord with those of us in America with good musical taste. Drawing from bands such as Shellac and The (International) Noise Conspiracy, Quiet… is a jagged sounding, harsh guitar lined, and head throbbing rock n' roll album. Quiet is not Loud is an underground release that should find a home among those in the indie scene who wish Steve Albini would tour more often. Simply put, QGMR will soon be the band that is hip to know about. With politically charged lyrics about the current state of affairs in the world, Quiet is not Loud has intelligent vocabulary set to a harsh musical background. Straight from Sweden and hopefully enlightening those who need help with their musical experience; QGMR is soon to be your new favorite band. My grade is a solid A.Blacklisted: Another Swedish band from the insane Carcrash Records. This band was previously known as Quagmire but apparently that was too hard to spell and they've changed it to QGMR. I don't know maybe they're taking the piss out of 'text talk' - which whilst were on it - I don't know anyone that actually uses it. It was blatantly made up by some guy to sell little books at the desks in HMV. Anyway, I feel I've somewhat strayed from the point here, back to the review. This is their debut album, having previously done a 7" and an EP. Anyone familiar with other Carcrash releases will know the kind of stuff they usually put out and while their sound can hardly be said to be fixed, all their bands share a similar eclecticism. They have a sound similar to a cross between The (International) Noise Conspiracy and At The Drive-in. I can't be too sure what they are singing about but I'm pretty sure its anti-consumerism and anti-war. I would also like to just take a moment to appreciate the excellent packaging - the collages of photos and writing inside are really cool. I'm quite a big fan of these insane bands that are coming out of Sweden right now, so I if you are too or want to know what I'm talking about listen to this. ML
Ox-Fanzine / Ausgabe #5:
QGMR hießen früher mal QUAGMIRE, und ich hatte damals schon das Vergnügen, deren MCD zu besprechen. Was damals noch recht unausgegoren wirkte, hat man nun zu einem recht stimmigen Sound weiterentwickelt.
QGMR kommen aus Schweden, das hört man an den schwedisch gestimmten Gitarren. Jaja, ich weiß, das ist technischer Bullshit, aber irgendwie arbeiten die Nordlichter immer in einer ganz bestimmten Tonlage - müsst ihr mal drauf achten.
Ansonsten erinnert die Grundidee stark an NORTH OF AMERICA. Recht vertrackter Postrock, teils verspielt ausschweifend, teils auch chaotisch zappelig, übermotivierter Gesang und viele nette Ideen, die allerdings bisweilen irgendwie besser ins Ohr rutschen als bei besagten Amerikanern.
Vielleicht nicht unbedingt der Stoff, den ich mir freiwillig tagelang antue, aber hat auch irgendwie was. Der erdige und angenehm warme Sound trägt da sicher seinen Teil zu bei. Am besten selber mal antesten, denn vor allem wenn sie sich so richtig melodisch gehen lassen, dann ist man geneigt, diese Platte in sein Herz zu schließen, was aber eben nicht durchweg der Fall ist.
Frank Schöne
Impact Press OctNov 03: The revelatory-titled Quiet Is Not Loud is the debut full-length for QGMR, the artists formerly known as Quagmire. This ten-song set tends toward the loud side of things, with its rumbling bass lines and solid drumming powering the way. Their sound is reminiscent of bands like the Jesus Lizard and Unwound. I'd be willing to wager QGMR is most likely at the forefront of the burgeoning Swedish post-punk scene. (CL)
DN 030411:
Bra rockband i skymundan
QGMR
QUIET IS NOT LOUD
(CARCRASH/MNW)
DIALOG CET
KONSUMERA ERA
(CARCRASH/MNW)
Titeln på QGMR:s första album ser onekligen ut som en kommentar till
den alltmer slitna frasen "Quiet is the new loud". Men deras sätt att försöka bevisa denna nygamla tes är inte det förväntade. Förvisso larmar de ordentligt emellanåt, men de försöker inte bara överrösta den nyakustiska rörelsen, utan är mer intresserade av att införliva gitarrmattor och feedback i en genomgående stämning och dynamik. Att finna en relativt enhetlig helhet som ändå är öppen för oväntade inslag, där en reggaerytm eller blås kan smygas in utan att det känns onaturligt.
Bolagskollegorna i Dialog Cet verkar tänka på ett liknande sätt. Men de har, kanske på grund av att de har några år mer på nacken, en mer renodlat sin stil. "Konsumera era" innehåller orgelpartier, och i "Rock´n´roll man" en märklig sånginsats mittemellan death metal och Tom Waits, men mest av allt frenetiska gitarrattacker som ska spelas högt. En mängd referenser dyker upp i huvudet, bara en bråkdel rent musikaliska. Ändå låter det aldrig splittrat eller forcerat. Bara som om de hittat rätt.
Lite i skymundan, två av Sveriges bästa rockband just nu.
MATTIAS DAHLSTRÖM
Extended Condition
lapplandblog.wordpress.com 2012/11/01: 7″ UGE! Hvad kom først – hønen eller ægget? Jeg ved det ikke. Men min første 7″ kom før min pladespiller. Og den er go’!I Fredericia, hvor jeg er vokset op, skete der som regel ikke en dyt. Heldigvis fandt man ud af, at det betalte sig at være lidt kreativ. Så der blev oprettet et ungdomshus med dertilhørende øvelokaler og koncertsal, og snart blev der lavet bands og arrangeret koncerter i stride strømme. Efterhånden kom der flere og flere tournerende bands fra Sverige igennem vores lille by. De stillede sig gladeligt op og spillede. Nogle gange for 50 mennesker, andre gange for 5.
Jo flere svenske bands der spillede, jo mere romantiseret et billed fik vi af den svenske scene. Der var tilsyneladende langt flere bands end i Danmark, og de virkede alle sammen meget mere afslappede og helt ligeglade med hvor meget de støjede eller hvor bred deres appel nu måtte være.
Et af mine første møder med den slags ‘ligeglade’ svenske bands var med Quagmire. De spillede en hverdagsaften, og jeg havde ingen anelse om hvem de var, så mine forventninger var altså tilsvarende ringe. Jeg var bare glad, fordi der skete et eller andet.
Ligesom med alle de andre svenske bands jeg så i den periode, lød det i mine spæde ører som om de havde opfundet den hellige gral. Jeg skyndte mig hen til merch boden, hvor det eneste der lå var en skide 7″. Den passede rigtig dårligt ind i min CD samling, men jeg købte den alligevel. Sidenhen fik jeg en pladespiller i fødselsdagsgave, som i øvrigt stadig gør det fremragende, og mit liv har aldrig været det samme.
Tak, Quagmire!
Tobias
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar